Keso en Pionus
Keso är en vitpannad papegoja (pionus senilis) som kläcktes i juli 2001 hos John Mårtensen.Hon köptes av en kille från Kalmar och han skapade en underbar kontakt med henne och gjorde ett fantastiskt jobb med att få henne tam .
I maj 2006 bestämde han sig dock för att omplacera Keso och det var då jag kom in i Kesos liv genom att svara på en internetannons. Vi fick genast bra kontakt med Kesos ägare som skickade bilder och berättade så mycket han kunde om henne. Jag hade vid denna tidpunkt redan en bronsvingad pionus (Nacho) och det var mycket därför Kesos ägare valde mig som ny matte. Jag kunde även hänvisa till min hemsida där jag berättade om Nacho.
Den 17 maj satte vi Nacho i transportburen och hela familjen for iväg till en mötesplats för att träffa Keso. Vi tyckte hon såg så fin ut och därför följde hon med oss hem samma dag. Ägaren gav oss också flera favoritleksaker och tillbehör som Keso skulle ha. Under resan hem satt vår nya familjemedlem och Nacho i var sin transportbur och knorrade till varandra.
Väl hemma släppte vi ut Nacho och han satte sig genast uppe på Kesos bur. Vi chansade och släppte ut Keso. De blev kompisar direkt! De första två nätterna fick Keso sova i egen bur, men därefter har de varit oskiljbara. Vi har förstås haft en väldig tur att det gått så bra. Det är inte alltid det blir så som för oss och våra papegojor. Keso är troligtvis en hona, men vi har inget dna-bevis på det. Eftersom jag inte har tänkt skaffa någon häckningspartner till henne, spelar det ingen större roll vilket kön hon har.
Emellanåt kommer hon in i ”sina” perioder och då är hon den mest tjuriga lilla ”bitch” man kan tänka sig. Då visar hon tydligt att vi inte bör komma i närheten av henne. Hon burrar upp varenda fjäder och får en stirrande och skarp blick. Om jag ändå sträcker fram min hand hugger hon snabbt som en kobra. Trots sitt tuffa beteende vill hon ändå sitta på min axel vissa stunder. I början vad det förstås lite nervöst när hon var som mest tjurig, men som tur är har hon aldrig bitit mig i ansiktet . Jag tillåter trots det aldrig att hon sitter på min axel när hon är på sitt värsta humör. Vid dessa tjuriga perioder kan jag inte förmå henne gå upp på handen utan att hon biter . Däremot kan jag ta henne över ryggen och vända henne upp och ner och klia henne på magen. Då njuter hon. Vanligtvis går hon inte till någon annan än mig. Vad än jag gör så sitter hon på min axel: när jag städar buren, dammsuger, skurar, plockar och röjer. Hon har ett otroligt välutvecklat balanssinne. Sätter jag in henne i buren och hon inte får vara med anfaller hon mig genom gallret. Hon har bitit hål i min hand några gånger och hon är inte ett dugg mysig när hon gör det.
Keso pratar inte, hon låter givetvis, men inte mycket alls. Hon dras inte med i jargongen när våra pionusherrar sitter och pratar eller skriker för dammsugaren etc. Men jag älskar henne djupt och skulle aldrig kunna tänka mig att sälja henne. Vissa dagar är hon ”gratis”, men det är även min 2-åriga dotter ibland. Men inte tänker jag sälja henne för det .
*************************************************************
Vandringspokal eller inte
Många som skaffar en fågel gör det ibland av fel anledning. De har ofta mycket specificerade önskningar, kanske de t.ex. vill ha en pratglad och kelig fågel. På internet hittar man lätt söta filmer där det visas gojor som kan göra både tricks och prata långa meningar osv. På olika internetforum kan man se och läsa om andra fågelägare och deras bevingade vänner som kan både det ena och det andra. Det är lätt att skaffa sig en föreställning om hur lätt fågelägandet är, dvs. om man har den perfekta papegojan. Just de här föreställningarna följer sedan med många när de ska skaffar sig den första fågeln.Ett exempel på en förhoppningsvis ovanlig situation, som dessvärre inte är helt osannolik.
En ung tjej börjar leta bland alla annonser som finns tillgängliga på internet. Hon har tidigare haft undulater i en mindre bur och tack vare detta intresse har hon hittat några trevliga fågelforum att fördriva sin tid på. Hon har också lärt känna en hel del fågelintresserade människor. På internet finns ofta en uppsjö av papegojor till salu och hon hittar en annons där det finns en tam och social goja som säljes med stor sorg . Sedan visar det sig att de bara har haft den i ca 5 månader, ändå säger de att gojan är så fantastiskt trevlig och tam. Skriker gör den sällan heller.
Den nya ägaren tar hem sin tama och sociala fågel. Till en början är fågeln blyg och visar inte sitt rätta jag. Ägaren visar upp sin fågel för alla sina vänner på internet och alla applåderar och säger att – Åh, vilken fin fågel!
Lyckan är gjord för tjejen som tar stora mängder med foton på sig själv tillsammans med fågeln. Efter en tid börjar den nya fågeln känna sig hemmastadd och börjar därför visa sitt rätta jag. Den skriker i tid och otid. Den vägrar att vara ensam och den nya ägaren blir lamslagen; den här fågeln måste vara galen, det måste vara något fel på den? Vad ska grannarna säga, de kanske lämnar klagomål hos värden? Nu gör hon exakt likadant som den förre ägaren gjorde och sätter ut en annons på internet där hon berättar hur tam och social fågeln är. Hon säljer den med ” tårar i ögonen” och pustar ut. Det måste ju ha varit något fel på den fågeln?
På sitt forum berättar hon att fågeln har fått ett nytt underbart hem och att han kommer få det mycket bra där. Hon ljuger och säger att grannarna klagade och därför kunde den inte stanna kvar. Fågeln hade sitt hem hos henne i 4 veckor.
Kort därefter ser hon en ny annons på ännu en fågel. Den är tam, social och kelig! Den är något äldre än den förra och därför tänker hon att den här fågeln måste jag ha. Hon köper den och den är precis så som säljaren lovade. Men även nu går det ett tag och fågeln börjar bli hemtam och visar snart hela sitt spektrum av egenskaper . Den hugger henne och vägrar samarbeta. Hon blir rädd för den och till slut vågar hon inte släppa ut fågeln mer. Hon säljer därför ännu en fågel och tänker: – Usch, vilken otur jag har som bara hittar dumma fåglar. På sitt forum säger hon att fågeln tog för mycket tid och därför gjorde hon sig av med den. Hon har haft fågeln i sitt hem under 6 veckor.
Några dagar senare så ser hon en ny annons om en stor papegoja som kan prata! Den är dessutom mycket kelig och social. Tidigare har hon valt lite mindre arter för hon har hört att de är lättare. Men nu förstår hon att det är ju en stor papegoja som är det bästa för henne. Hon berättar för den nuvarande ägaren att hon har stor erfarenhet av papegojor. Säljaren berättar att fågeln kan vara lite bitsk emellanåt, men detta lyssnar inte vår köpare på. Hon tar hem sin tredje papegoja och åter igen pryder hon buren med en massa roliga leksaker . Med stor glädje inför sina vänner berättar hon om sitt lyckorus över den nya papegojan. Att fågeln redan har haft fyra ägare bryr hon sig inte om. Den här fågeln ska få ett bra och varaktigt hem. Den här fågeln är enbart 2 år gammal och en dag går han in i sin könsmognadsperiod. Han attackerar alla som kommer i hans närhet och situationen blir ohållbar. Men den fungerar än så länge med ägaren. Nu träffar vår ägare förstås en pojkvän som blir livrädd för den stora aggressiva fågeln och i sin nyförälskelse inser hon till slut att det inte går att ha papegojan kvar. Hon säljer honom med en ”tår i ögat”. På sitt forum berättar hon att pojkvännen blivit sjuk pga. fågeln. En ren lögn alltså. Den här fågeln fick stanna hos henne i 5 månader.
Redan samma vecka ser hon en annons från en uppfödare som har ungar till salu. Då kommer hon på att en unge är nog det bästa, för en unge kan hon prägla och tämja till den typ av fågel hon vill ha. Hon tänker köpa en handuppmatad papegojunge, för det har hon hört att de är ju tama redan när de är leveransklara. Att hon tidigare sagt att hennes pojkvän blivit sjuk av den förra fågeln har hon inte glömt, men den här fågeln dammar ju mindre säger hon. Där slutar dock inte vår berättelse, för vi vet ju att även en unge lär komma in i sin könsmognad. Vi vet redan nu att den här fågelägaren inte har särskilt god hand med fåglar. Hon klarar helt enkelt inte av att hantera bitska papegojor. Vi reagerar när hon berättar om sina nya planer och berätta tydligt om vad vi anser om hennes handlande. Hur många fåglar ska hon göra till vandringspokaler? Några har redan sagt det till henne, men hon slår våra argument åt sidan eller kommer med bortförklaringar. Vad kan vi göra för att stoppa ett så maniskt beteende hos denna s.k. fågelälskare? Eller är det kanske okej att en privatperson hanterar djur på detta omoraliska sätt?
Nej jag tycker inte att detta är acceptabelt av en privatperson. Det är i det här fallet främst fåglarna som får lida och det är dem vi måste tänka på i första hand. Hur många fåglar finns det inte idag i vårt land som haft fler än tre ägare? Det pratas om problemfåglar, men är det så säkert att det är fåglarna som är problemet? Det tar lång tid och hårt arbete att få en fågel tam, men det tar mycket kort tid att förstöra den för gott. Det vi kan göra är att vi skickar ut varningsmail till uppfödare, annonsörer på annonssidor och till lokala fågelföreningar . Men framför allt till ”samlarens” egna sociala nätverk. Man kan försöka prata med den här personen och försöka få henne att förstå att ett sådant beteende är helt oacceptabelt. Vi måste vara uppmärksamma på dessa privata ”samlare” och vi måste våga agera när vi upptäcker dem. Klart alla vill ha dessa perfekta och tjusiga papegojor som visas upp på internet. Men det finns väldigt få som förstår att så perfekta fåglar existerar inte! Det ligger mycket hårt arbete och envishet bakom varje väldresserad och pratig goja. För varje kli i nacken finns det ett ärr på handen. Framför allt har alla fåglar sina könsperioder. Det är oundvikligt och på vissa märks det tydligt, medan andra förändras mindre. Men man ska inte skaffa sig en papegoja om man inte är redo att lägga ner allt detta arbete. Man ska inte ha en papegoja om man vill att det ska vara tyst hemma när man kommer hem från en dag på jobbet. Klagar din granne på dig när du spelar musik? då kommer han inte heller att gilla fågelns skrik. Det finns inga tysta fåglar, det finns möjligtvist mindre skrikiga. Gillar man inte att dammsuga och skura ska man inte heller skaffa sig en fågel, för de smutsar ner vare sig du vill det eller ej. Alla djur måste ha rent omkring sig, och det gäller inte bara inuti buren. Har man inte ekonomi för att gå till veterinär när fågeln blir sjuk, ska man inte heller ha någon fågel. Har man inte plats för en stor bur i sitt hem, ska man inte ha en fågel som kräver stor bur. Bara för att fågeln är handmatad betyder det inte att uppfödaren håller den i handen fram till dess att fågeln klarar äta på egen hand. Alla papegojor lär sig inte prata, det är inget fel på dem för det. Vem tar hand om din fågel om du åker på semester utomlands? Alla fåglar vill inte ligga under ditt täcke och kela, men inte byter man ut fågeln för det. Att skaffa en papegoja för att ta med ut för att du själv tycker det är ett sätt att synas på är helt fel anledning. De flesta papegojor biter på det mesta de kommer åt, är du rädd om ditt hem och dina möbler?
Borde uppfödare och fågelsäljare vara mer kritiska till sina intresserade köpare? Är det kanske en bra ide om att kräva referens? Skulle det fungera i praktiken? Men jag tror att det är viktigt att vi inom svensk fågelhobby sprider kunskap och berättar om våra erfarenheter. Det kan vi göra genom våra egna lokala föreningar och att vi visar upp oss för allmänheten. Många nybörjare man möter ute på internet vet inte ens om att det finns en fågelförening för tamfåglar. Visar vi upp oss alltför sällan? Och när vi visar upp oss och våra fåglar, talar vi då om negativa sidor att ha en fågel?
Berit Andersson, JLF
http://www.beritspage.com
Artikeln har varit publiserad på flera andra sidor och tidningar.